OS drömmen även för Marcus Madsen

Marcus Madsen är den ende skytten bland de 50 aktiva i Malmö idrottsakademis Elitprogram. Men han känner sig minst av allt ensam.

– Jag har inte varit med så länge. Förklaringen är att jag helt enkelt inte visste om att den här möjligheten fanns. Så fort jag insåg det sökte jag och har snabbt insett hur stor nytta jag har av hjälpen från alla stödpersonerna.

– Och det blir lite grann av en gemenskap också, inte minst på temadagarna. Efter ett tag följer man hur det går för de övriga i programmet och försöker hänga med i det som händer, konstaterar han.

Marcus Madsen tävlar i luftgevär 10m, där han i maj satte nytt svenskt rekord, och 50m ställningar. Båda grenarna är med på OS-programmet. Att det finns ett samband där hymlar han inte om.

– När liggande 50m togs bort från OS-programmet slutade jag tävla i det.

– OS är givetvis en stor morot. 2024 tror jag definitivt det finns en chans för mig att komma med. Att ta en kvalplats till Tokyo 2020 är också uppnåbart. Jag har haft tre bra tävlingar med resultat alldeles bakom en finalplats, så det är en liten bit kvar och extremt hård konkurrens med bland andra alla ryssar och kineser, men jag är tillräckligt nära för att känna att det kan gå. Sedan ska ju SOK ta ut dig också.

– Just nu känns det som om jag ligger någonstans mellan topp 20 och topp 30 i världen. Det behövs mer, men det är bara att jobba på.

Allt startade i Limhamn. Marcus Madsen är uppväxt i Bunkeflostrand och när Limhamns skytteförening, där hans pappa var aktiv, bjöd in till prova på-dagar tog han chansen. Han gjorde det i flera år och blev allt mer biten.

– Luftgevär var så himla kul. Jag var tio år när jag började och efter det var det inga tvivel. Fast jag höll på med andra idrotter också, som fotboll, innebandy och tennis och det har jag nytta av nu. I balansen och koordinationen öga-hand som är viktig i skytte.

Marcus Madsen bor i Malmö, men tävlar för Sävsjö, där han gick på skyttegymnasiet och har sina två tränare. Därför blir det många resor dit. Han började också läsa till civilingenjör i Linköping, men insåg när han nått det andra studieåret att det tog för mycket av tid och kraft från skyttesatsningen. Därför flyttade han tillbaka till Malmö och kombinerar satsningen med en del timjobb, bland annat med att montera fönster.

– Idealet vore givetvis att vara skytt på heltid. Hittills har det inte gått, men Malmö idrottsakademi är en stor hjälp och förhoppningsvis kan jag även komma med i SOK:s topp- och talangprogram, säger Marcus Madsen och berättar att han inte hinner med så särskilt många fritidsintressen.

Frånsett en lite annorlunda sport, som även delvis fungerar som fysträning.

– Jag gillar klättring!

 

 

Text: Ole Törner

 

Malmö ska veta att vi är guld

Efter att ha gått bredvid sin företrädare Jan-Olov ”Lollo” Jakobsson har Niklas Harris nu startat på allvar i sitt nya jobb som verksamhetschef på Malmö idrottsakademi. Han hyllar det ”Lollo” byggt upp.

– Det här är en fantastisk verksamhet; välbyggd och väldigt nyttig för våra 50 aktiva i Elitprogrammet. Dessutom med rådgivare som håller mycket hög klass och med fina möjligheter till tester. På lång sikt vill jag ta ett steg till när det gäller resurser och storlek, men det är faktiskt inte det viktigaste nu. Det är istället att konsolidera och stabilisera det vi redan har, betonar han.

Men han har ändå identifierat tre fokusområden som han vill jobba med på kort sikt.

För det första att göra Malmö idrottsakademi mer känd.

– Vi har koncentrerat oss på att bygga upp något fint. Nu måste vi tala om för alla hur bra vi är, inte minst Malmöborna eftersom vi får stora delar av våra resurser från Malmö stad. Det måste vi bli bättre på. Alla våra idrottare håller hög klass, många kommer att vara med i OS och kanske hälften har chansen att kvala in till OS. Vi hjälper dem på ett utmärkt vis, vi har fått bra lokaler, har byggt upp en fantastisk kapacitet och utrustning. Nu måste vi ut och tala om det också.

För det andra att få in de aktivas tränare mer i processen.

– Hittills har vi lagt allt fokus på idrottarna, men de blir bättre, och har nytta av, om vi även hjälper deras tränare. Så det ska vi göra. Jag är övertygad om att det blir positiva effekter i föreningarna tränarna jobbar i om vi är med och lyfter kunskapsnivån.

För det tredje att öka samarbetet med Malmö universitet.

– Jag vill få till ett informationsutbyte. Vi kan till exempel snabbare få del av deras forskning och vi kan ge dem tillgång till våra testresultat. Malmö är ju numera även ett riksidrottsuniversitet. Där vill vi kunna ge information, berätta om våra möjligheter och även se till att samordna våra ansökningstider.

Tiden Niklas Harris hittills jobbat som verksamhetschef har gjort honom än mer övertygad om att det är en absolut förutsättning att ha en egen erfarenhet av elitidrott. Jan-Olov Jakobsson hade en bakgrund som förbundskapten i badminton när den sporten höll riktigt hög nivå i Sverige och Niklas har en 15-årig tränarkarriär på nationell och internationell nivå i handboll. Han förde till exempel upp både LUGI och H65 Höör till SHE och med H65 var han med om att vinna en av de europeiska cuperna.

– Om jag inte själv levt i världen som våra aktiva i elitprogrammet nu gör hade det inte fungerat. Jag måste veta villkoren när jag pratar med dem och planerar vår verksamhet. Jag tror heller inte att det är någon krock att jag mest jobbat inom lagidrotten och att vi främst hjälper individuella idrottare. Man måste arbeta med individen även i ett lag och de som går långt där är starka individer.

– Jag har också snabbt sett att jag har nytta av att jag tidigare utnyttjat det som våra experter nu kan erbjuda i mina lag med allt från nutrition, mental rådgivning, individuellt anpassade styrkeprogram och rehabhjälp.

På sätt och vis kan man också säga att även om Niklas Harris nått sina framgångar inom handbollen och under lång tid spelade division 1-handboll i olika lag (plus division 5-fotboll i Lunds FF) var han från början en individuell idrottare och har nu återvänt till att bli det.

– Min pappa var orienterare och det var i den sporten jag startade, i Malmö OK. Jag höll på rätt länge, men var bättre på att springa än hitta kontroller. Nu har jag på ålderns höst så smått dragit igång en liten triathlonsatsning och springer igen. Pappa hade nog varit rätt nöjd med det, säger Niklas Harris och berättar om sina bästa minnen från handbollskarriären.

– När vi gick upp i SHE med LUGI trots att vi hade ett väldigt ungt lag med en medelålder på 19, som ingen riktigt räknat med. Samma euforiska känsla fick jag när vi i Paris med H65 blev det första svenska damlaget någonsin att vinna en av Europacuperna, dessutom mot ett lag (Issy Paris) som var rankat topp tio i världen. Jag vill även lägga till resan med ungdomslandslaget (F00-/01) som gick till semifinal i VM.

Ungdomslandslaget jobbar Niklas Harris fortfarande med. Det ska han göra till och med VM 2020. På fritiden hinner han även med att vara tränare på ungdomssidan i H43 Dalby, där familjen numera bor.

– Att jag, tillsammans med en massa andra Lugister, gör det är kanske oväntat. Men vi har väldigt bra förutsättningar ute i Dalby och många som vill spela och det var H43 som ville ta vara på det, inte LUGI.

 

 

Text: Ole Törner