Började löpträna för tre år sedan – nu siktar 21-årige Abubakar på OS-medaljer

Kajsa Rinaldo Persson siktar på topp 100

Ett idrottsår att känna stolthet över

2020 inleddes med stor idrottsoptimism. Vi hade ett EM i handboll i Malmö. Malmö idrottsakademi hade en inspirerande sportchefsnätverksträff med personligheter som Henrik Johnsson, som bl.a. översatt boken om Agassi, Johan Flinck, Sportbladet, och vår egen före detta stipendiat f.d. proffsboxaren Klara Svensson.

Vi såg framför oss ett år fyllt av mästerskap med OS i Tokyo som den stora höjdpunkten. Några var redan inkvalade, andra hade våren full av nya försök att ta sig dit. Många av våra stipendiater hade även ett EM eller VM att träna inför.

Sen kom coronan och då blev det kaos. Jag kommer fortfarande ihåg mästargalan i slutet av februari. Vi hade fest för idrotten på rådhuset i Malmö. Alla var uppklädda, vi pratade, åt gott och blickade framåt. En vecka senare så började nedstängningarna.

Idrottsrörelsen försattes i ett chocktillstånd, det tog inte lång tid förrän cuper avbröts, serier stängdes, träningsläger ställdes in. Till och med den mest penningstinna idrottstävlingen av alla, Champions League i fotboll, stängdes och flyttades på framtiden.

Vi på Malmö idrottsakademi märkte av stämningen. Det var jobbigt, inte bara för deltagarna i elitprogrammet som hade sett fram emot stora mästerskap och fina tävlingar. Det var jobbigt för tränare, föreningsanställda och många andra idrottsintresserade. Vart skulle vi gå härifrån?

Det vi nu långt senare förstår är att det var något som hette ”första vågen” av smittspridningen. När den började ebba ut i början av sommaren så kom vissa tävlingar igång igen – bland annat hade tennisen, friidrotten och kanoten ett par tävlingar. Det var verkligen härligt att se. Men andra idrotter, framförallt kampsporten, har haft ett otroligt tufft år med i stort sett helt igenbommade tävlingsarenor.

När vi träffades för vår årliga kickoff i augusti var det ändå ganska positiva tongångar, vi såg framför oss en möjlighet till ett någorlunda normalt idrottande. Men, sen kom den andra vågen, där vi befinner oss just nu, och stängde det fönstret.

Många tävlingsmöjligheter försvann men många av våra stipendiater har verkligen gått in i träningsbubblan. I normalfall är väldigt många ute och tävlar, vi har aldrig alla 60 på plats i Malmö. Det har vi haft i år. De allra flesta av er har verkligen använt tiden till att träna stenhårt. Vi ser att många är väldigt väl förberedda för tävlingsåret 2021.

Något som vi i Sverige och Malmö får vara tacksamma för är att vi under året har kunnat fortsätta med träning och kompetensstöd. I många länder har det varit svårt. Vi från Malmö idrottsakademi har verkligen stått på barrikaderna för att vi tycker att det är viktigt att elitidrotten ska kunna fortsätta att träna. Jag hade förmånen att kunna göra en liten undersökning bland alla våra 60 stipendiater – den visar att ingen har upplevt träningsförhållandena som dåliga. Tvärtom säger en majoritet att träningen har kunnat fortgå ”nästan som vanligt”.

Vi är glada och stolta över att vi under året har kunnat ha öppet i våra träningsanläggningar under hela året samt att vi har haft alla våra kompetenspersoner tillgängliga.

Förra året, 2019, skrev jag att jag var imponerad över hur ni stipendiater med tränare skötte ert idrottande med relativt små medel och samtidigt uppnådde fantastiska resultat. OK, sen lägger vi på Coronan på det. Vad blir det? Jo, nu kan jag inte vara annat än SUPERIMPONERAD. Jag har haft förmånen att se väldigt många av er på mycket nära håll i er träning och tävling. Jag tycker att ni ska titta er i spegeln innan ni sätter er vid julbordet och klappa er själva på axeln och inse hur duktiga ni är. Ni ska vara stolta över ert idrottsår.

Malmö idrottsakademi är en delad organisation och här har vi vår styrka. Det är ett samarbete mellan Malmö stad, Malmö universitet och RF SISU Skåne. Året som gått har stärkt detta samarbete ytterligare. Det symboliseras tydligast i det breda samarbete som möjliggjorde våra fyra frukostseminarier i november. Vi hade närmare 400 tittare när vi diskuterade viktiga idrottsfrågor – allt från ledarskap till riktade idrottspolitiska satsningar. Detta är ett av många exempel på samarbete. Ett annat samarbete är ett Nordplus-samarbetet med Litauen, Finland, Norge och just Malmö idrottsakademi. Vi bidrar till och tar del av ovärderlig kunskap kring hur elitidrottscentrum och deras universitet arbetar. Vi arbetar hårt för att vetenskapen ska bli en större del av Malmö idrottsakademi och att vi ska bli ännu bättre på att ta ansvar för det regionala arbetet kring ”hållbar elitidrott”.

Vi arbetar även tillsammans med många av elitföreningarna i Malmö. Några som vi haft samarbete med under 2020 är MAI, Malmö Redhawks, FC Rosengård, HK Malmö och Malmö FBC. Vi har på alla sätt försökt underlätta för att ni ska kunna hålla igång er verksamhet. Det har ni klarat på ett imponerande vis – det är bra jobbat.

Jag måste slutligen rikta några speciella tack…

  1. …till alla våra fantastiska kompetenspersoner. Sverker, Kristiina, Sara, Stellan, Rickard och Ola. Ni har verkligen varit grymma och skapat möjligheter för våra elitaktiva och elitlag att få bästa förutsättningarna att träna samt förbereda sig för den framtid som kommer.
  2. …till alla våra fantastiska samarbetspartners. Malmö idrottsakademi består av en delad ekonomi där våra sponsorer säkerställer att vi kan genomföra Sveriges kanske bästa Elitprogram som inte finansieras av SOK eller RF. Man har inte bara gått in och säkerställt 2020 utan även förbundit sig in i framtiden. Allt för att vi ska försöka nå våra mål.
  3. …till Malmö stads fritidsnämnd som gick in med ett extra stöd som gick rakt ut till våra 60 elitstipendiater. Ett stöd som jag har fått feedback på skapat en möjlighet till fortsatt satsning. Denna satsning visar även hur viktigt man tycker att vårt centrum är från stadens sida och det arbete vi gör tillsammans. Det är en viktig bekräftelse på hur duktiga aktiva och medarbetare är.
  4. …till Jenny Damgaard. Mångårig medarbetare, visionär, strateg och förgrundsfigur i arbetet med kommunikation och konceptualisering för Malmö idrottsakademi. En fantastisk person och medarbetare, uppskattad av alla. Stort tack för allt och lycka till i din nya roll som klubbdirektör för FC Rosengård.

Alla ni som läser denna krönika, Tusen tack för ert stöd och arbete, stort som smått! Ni genomförde ett mycket imponerande 2020…

…men…

…2021 blir idrottens år! Tillsammans ser vi till att det skapas idrottsmagi. Nu kör vi!

Hälsar
Niklas Harris

”Ofta får de en aha-upplevelse efter första mötet”

En av de idrottspsykologer som är knutna till Malmö idrottsakademi är Kristiina Pekkola.
Hos henne får många aktiva, och tränare, upp ögonen för idrottspsykologi för första gången.

Kanske krävs det erfarenhet från ett liv som elitidrottare för att till fullo kunna sätta sig in i en elitidrottares verklighet. Kristiina Pekkola har trampat på de stigarna. Under nio år tävlade hon på landslagsnivå i judo, tills en korsbandsskada satte stopp inför OS i Barcelona 1992.
– Istället blev jag förbundskapten för både herrar och damer i fyra år, men det var inget för mig. Jag hade planer för två OS, men fick sluta som 25-åring. Jag skrev en magisteruppsats i idrottspsykologin; ”Vad händer efter karriären” – detta var 1998 när stigmat runt mental ohälsa fortfarande var stort. Det resulterade i två helsidor i Sydsvenskan och fungerade som en ögonöppnare för många.

Som idrottspsykolog har Pekkola sedan många år tillbaka drivit en egen praktik i Malmö och idrottspsykologi är en av utgreningarna. Malmö idrottsakademi har hon haft en relation till ända sedan Jan-Olov Jakobsson skapade fundamentet.
– Det har hänt en hel del på kort tid med Malmö idrottsakademi. Omvärlden har fått upp ögonen för oss eftersom vi har varit före vår tid.

Utveckla?
– Konceptet att ha elitidrottare lokalt samlade under ett tak med närhet till ett team som jobbar med spetskompetens. Det finns någonting unikt i det. Det har startats upp liknande satsningar sporadiskt ute i landet, men inte lika strukturerat.
– Nyckeln har naturligtvis varit att vi fått gehör från politiker, Malmö stad, RF SISU Skåne och Malmö universitet. Svensk politik har ju inte gjort någon satsning på elitidrott.

Minst hälften av de som antagits till elitprogrammet använder sig av Pekkolas tjänster.
– Vissa träffar jag bara en eller två gånger, andra har jag betydligt tätare kontakt med. Nyintagna ska ha introduktionssamtal och genomgå en behovsanalys och ibland är det först då individen kommer till insikt att det skulle finnas ett visst behov av min hjälp. Ungdomar som är 17-18 år och ska hålla på i minst tio år till behöver sätta en hållbarhetsstrategi för att inte bränna ut sig. Ofta får de en aha-upplevelse efter första mötet.

Just nu arbetar Pekkola och hennes kollegor en hel del med att höja tränarkompetensen.
– Speciellt nu under Coronapandemin är det viktigt och intressant.

På vilket sätt har samtalen med tränare och aktiva förändrats under coronapandemin?
– Plötsligt har idrotten fått mer tid på hemmaplan. Fler ifrågasätter sina val i livet, inklusive sin idrott.  Vissa drar slutsatsen att om de tränar mycket mer nu så kanske det gagnar en i framtiden, men ibland behöver vi inte träna mer – utan med mer kvalitet.
– För en del aktiva, speciellt de som tävlar i viktklassporter, har den här perioden påverkat deras vikt. Då mår de sämre och tar till snabbantning. När vi kommer in på de frågorna kan jag därför direkt koppla ihop vederbörande med Sara Rang som jobbar med idrottsnutrition på Malmö idrottsakademi. Hon pratar ofta med idrottare som äter för lite, så det är oerhört viktigt och tacksamt att vi kan jobba som ett team.
– Även skadehistorik kan vara kostrelaterad. Många ser inte kopplingen själva utan tycker att det är otur att de skadar sig mycket, påpekar Pekkola.

Hur ser du på framtiden för Malmö idrottsakademi?
– Jag ser en fantastisk utvecklingspotential. SOK har visat intresse för att samarbeta med oss inför OS 2024 och 2028. Skulle vi få toppeliten från flera olika sporter till Malmö vore det fantastiskt på många olika sätt, och dessutom ett erkännande.

 

”Den statliga politiken har inget mål att nå internationella framgångar”

Malmö Idrottsakademi har ett stort nätverk och har under november tagit hjälp av en del experter inom olika områden för att arrangera digitala frukostsamtal. Vid ett av dessa deltog Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö universitet, och Riksidrottsförbundets idrottschef, Peter Mattsson.

Johan R Norberg konstaterade inledningsvis att det finns två trender inom den internationella idrotten. Den ena är att allt fler länder deltar – och tar medaljer. Den andra är att det hela tiden pågår en jakt på ny teknik
– Det har blivit en global kapprustning vilket lett till ökade kostnader för att vinna medaljer. Sverige har inte haft samma möjligheter som andra länder att göra en satsning i de sammanhangen.

Frågan om det ens finns en svensk statlig idrottspolitik togs upp. Det enkla svaret på frågan får nog sägas vara nej.
– Om det bara fanns ett sätt att nå elitresultat så skulle allt handla om pengar, då skulle vi inte vinna någonting. Som tur är finns det finns många faktorer som påverkar.
– Däremot finns det en svensk idrottsmodell. En modell som går ut på att barn kan testa många olika idrotter.

I Sverige lever elitidrotten i skuggan av barn- och elitidrotten.
– Dels har det varit så historiskt, men det blir också tydligt när man ser hur det politiska systemet är uppbyggt sedan OS i Stockholm 1912. Från politisk sida tillåter man att pengar går till elitverksamhet, men det finns två förklaringar till att politiken inte utvecklats.
– För det första: välfärdssystemet bygger inte på att någon ska vara bättre än någon annan. Politiker har svårt att förklara att vi SKA vara bättre än Norge. Vi har ju folkhälsan i första rummet.
– Sedan är det ett svårt beslut att peka på vad man tycker är viktigt. Vissa idrotter eller mästerskap är inte viktiga. Det förtar möjligheten att agera politiskt. RF har samma problematik i sig. Tittar man på deras stämmor pratar man inte om elitidrott.

Är Sverige ett U-land i dessa sammanhang?
– Som forskare skulle jag kunna säga att det går fullständigt utför. Vi är mycket sämre än Norge.
Men det går också att säga att vi är bra. Jämför man med befolkningsmängd så ligger vi långt framme. Det är alltid svårt att ge statistik rättvisa.

I samtalet konstaterades det enigt att Sverige har en breddidrottsprofil på gott och ont.
– Föreningar arbetar i grunden ideellt och när folk tar steget till att verkligen satsa på sin idrott har vi inte samma system som andra länder. Det avsätts visserligen pengar till riksidrottsgymnasierna, men sedan är det upp till idrotterna själva att utvecklas, sa Norberg och sammanfattade hela utläggningen med:
– Den statliga politiken har inget mål att nå internationella framgångar.

Peter Mattsson beskrev Norbergs utläggning:
– En klockren problematisering som jag ställer mig bakom. Problematiken är att när ni vi ska utveckla toppen så finns det väldigt lite pengar jämfört med andra länder, vilket beror på kapprustningen de senaste 20-40 åren. Det har gjorts till priset av idrottens självständighet.
– Statliga investeringar ska ge avkastning i form av medaljer – och det resonemanget har vi inte haft i Sverige.

Matsson tog upp exempel på hur det kan fungera i andra länder, bland annat med momslättnader och centraliseringar.
– Kina har ett avancerat statligt program. Jämfört med Sverige fungerar det helt annorlunda. Sverige är snart det enda landet som inte har en fristående antidopingorganisation.

Exempel togs även upp på hur det fungerar annorlunda i Storbritannien.
– Där förklarar man tydligt hur det är att komma in på ”The athlete pathway”. Men i Sverige har vi lika många vägar som det finns idrottare. Styrkan i det är att det betyder att det runt varje individ måste finnas ett stöd som anpassas individuellt. Det finns många exempel på att idrottare förklarar sin väg till toppen med att ens morfar lånade ut pengar eller föräldrarna ställde upp. Det ser man inte i länder där man har centrala satsningar. Jämför man de bitarna är det svårt att förklara den svenska metoden som bygger på att det finns 700 000 ideella ledare inom det svenska föreningslivet.

Johan R Norberg öppnade upp för en grundläggande frågeställning. ”Varför ska vi ha elitidrott?”
– I Sverige tänker vi att alla som vill ska få idrotta och då är medaljer inte det viktigaste, utan drömmen om vägen dit. Risken är att vi får större problem framöver om det är föräldrarnas plånbok som avgör om det går att göra en elitsatsning.
Peter:
– Skillnaden ligger i den kommersiella kraften mellan länderna.
– Kopplar man det till ett eventuellt statligt stöd kan man diskutera vad stödet ska finnas till för? Ska det exempelvis läggas på icke kommersiella idrotter? Storbritannien arbetar nämligen just så; de lägger inte en krona på sina fotbollslag, däremot på sina roddare och andra sporter som inte har samma kommersiella värde.
– Men inom RF vill man inte straffa de som är duktiga på att generera stora kommersiella medel. Ska de då inte få motsvarande del av det statliga stödet? Ska vi kunna vara framgångsrika i mindre sporter måste vi hitta ett nytt system där man supportar den typen av idrottare.

Malmö idrottsakademis verksamhetschef Niklas Harris styrde in samtalet på det Coronastöd som tilldelats idrotten under 2020.
– Alla vet att idrotten har drabbats hårt och man kan se det särskilda stödet från regeringen på 1,5 miljard var ett liknande krisstöd som gick ut till företagen, sa Johan N Norberg och kopplade direkt in att stödet var anpassat till kommersiella jämförelsepunkter.

– Svenska Fotbollsförbundet är det förbund som har fått mest pengar och Malmö FF den klubb som fått mest pengar. Man har haft ett marknadsperspektiv. Så ur ett demokratiskt välfärdsperspektiv var detta ett konstigt år. RF har valt krishantering och publikintäkter har varit ett viktigt mått där. Men utgångspunkten är krisstöd liknande som när bankerna var på väg att gå under.
– I kulturen fick vissa artister som redan har mycket pengar stöd, men en del betalade självmant tillbaka. Inom idrotten är det tvärtom. De med högst intäkter fick mest pengar.
– Jag har verkligen förståelse för elitklubbarna. Men kan också känna för de klubbar som får väldigt lite stöd.
Peter Mattsson fyllde i:
– 2020 är året då det mesta varit upp och ner. Därmed sätts våra traditionella synsätt ur spel.
– Nu finns det förbund som kommer att göra överskott eftersom man inte kunnat åka på tävlingar och permitterat personal.
– Föreningar förlorar pengar när arrangemang ställs in och föreningsverksamheten förlorar pengar på sådana håll. Samtidigt är det inga enskilda personers fickor som fylls med pengar om en förening går plus. Därmed har det varit lättare för gemene man att acceptera att det går ut ett stöd till stora föreningar.
– Då är det samtidigt svårt för gemene man att acceptera när klubbarna lägger pengar på att köpa spelare för stora pengar. Ofta måste man då tänka på att den ekonomiska bilden är större än så och kopplat till exempelvis intäkter från försäljningar eller riktade sponsorpengar. Coronastödet har hur som helst väckt uppseende.

För den som vill se hela sändningen i sin helhet går det utmärkt här:
https://www.youtube.com/watch?v=valUcwl5G9A

Gonzales vill bli MMA-proffs – med Malmö idrottsakademis hjälp

Sebastian Gonzales fick inte det erkännande han ville ha som MMA-utövare.
Efter att ha blivit antagen av Malmö idrottsakademi ändrades det.
– Samarbetet med Malmö idrottsakademi validerar mig som en riktig idrottare, säger 24-åringen.

Efter att nyss ha avslutat sina gymnasiestudier i Norrtälje 2015 reste Sebastian Gonzales till SM som favorit.

Det gick åt pipan. Så han bestämde sig för att det var dags för en förändring.

– Jag sa upp mig på jobbet och frågade en klubb i Köpenhamn där jag tränat lite om jag fick flytta in där. Bekvämligheten i min vardagliga trygga miljö var inte optimal för mig. Det behövdes en rejäl förändring.

Sagt och gjort.

I Köpenhamn fortsatte Gonzales att satsa för fullt på sporten och de gjorde honom till en av Sveriges mest meriterade MMA-fighters i landslagssammanhang.

Men så slutade tränaren i den danska klubben.

– Då anslöt jag mig till Redline, en förening i Malmö, och där har jag trivts bra. Det var också efter att ha flyttat dit som jag upptäckte Malmö idrottsakademi via Instagram.

I januari 2020 gick Sebastian sin senaste SM-match. Då tog han SM-guld i 56,7-kilosklassen. Efter det har allt handlat om träning och till viss del utifrån råd och expertishjälp från Malmö idrottsakademi.

– Jag skulle ha haft min professionella debut i maj, men det ställdes in på grund av Covid-19. Därefter har det varit svårt att hitta matchtillfällen. Jag är i extremt bra form och haft en otrolig utveckling just på grund av Corona.

Utveckla?

– Jag har kunnat fokusera helt på träning och utvecklat mitt stående och min jujutsu. Där är jag mycket skarpare nu jämfört med tidigare. Att jag inte tävlat har dessutom gjort mig mentalt hungrig. Jag har en helt annan inställning idag jämfört med i januari.

Inom MMA-världen är det lättare att bli proffs än att komma med i landslaget. Skillnaden är att den senare kategorin inte får betalt.

Varför har du valt att satsa på landslaget?

– Jag har valt att samla på mig erfarenheter för att göra karriär på längre sikt. Det har varit tanken hela tiden.

Alla MMA-mästerskap är inställda resten av året.

– Jag har varit med i landslaget längst. Om jag förblir amatör riskerar jag att fastna i det facket. Jag känner hungern och drivet – och då måste man ta det steget. Därför hoppas jag gå min första MMA-match innan nästa vår åtminstone.

Vad har Malmö idrottsakademi betytt för dig under den korta tid du varit med i elitprogrammet?

– Först trodde jag att jag inte skulle bli antagen eftersom kampsport ofta kliar i ögonen hos folk. Många ser det inte som en idrott.

Det stigmat är väl på väg att försvinna?

– Ja, absolut. Och samarbetet med Malmö idrottsakademi validerar mig som en riktig idrottare. Då kan andra se mig som jag själv ser mig och det blev ett kvitto på att jag förtjänade att vara på en bra plats i livet.

Vad vill du utnyttja med Malmö idrottsakademi?

– Jag har jobbat med Sara Rang som är expert på idrottsnutrition. Vi har pratat om kosten runt träningen och det har gjort stor skillnad. Exempelvis äter jag betydligt mer de dagar jag tränar hårdare. Jag förbereder bättre med kolhydrater. Vi har diskuterat hur en viktnedgång borde se ut, istället för att jag som tidigare svält mig själv. Vikten av att strukturera min kost betydligt mer har också slagit mig. Jag trodde att jag hade koll – tills jag träffade Sara…

– Sedan har jag en sjukgymnast som behandlar mitt diskbråck på Kulan Idrottsskadecentrum.

Vad ser det mer fram emot att använda dig av för expertis?

– Jag vill ha fysträning med Stellan Kjellander och göra alla tester som går. Jag ser en otrolig potential i hur samarbetet med Malmö idrottsakademi kan utveckla mig som idrottare. Det var stort att bli antagen för mig och det är stort att få den här hjälpen. Nästa gång jag går en match kommer samarbetet med Malmö idrottsakademi att synas. Jag planerar att utnyttja alla kompetenser som går.

 

Digitala frukostsamtal i november: Utveckling inom svensk elitidrott

Malmö idrottsakademi bjuder tillsammans med RF SISU Skåne och Malmö universitet in till fyra spännande frukostsamtal där vi diskuterar spännande utvecklingsfrågor inom svensk elitidrott. Samtalen sänds digitalt och kommer att vägledas av Malmö idrottsakademis verksamhetschef, Niklas Harris. 

Deltar gör en ledarskapsexpert (Tjolle Ström), två förbundskaptener (Karin Torneklint och Peter Gerhardsson), en elittränare (Renée Slegers), en RF-tjänsteman med förflutet som förbundskapten (Peter Mattsson), en sportchef (Jesper Larsson), en professor (Johan R Norberg) och en elitaktiv (Thobias Montler). De samtalar om framtiden, vad som gett dem framgång under åren, de ger även konkreta tips, och berättar om metoder och händelser som skapat framgång och prestationsutveckling hos dem själva, deras idrottare och team.

Niklas Fernström

Kunskapsutbyte mellan tränare är guld för Niklas

En av de som varit en del av Malmö idrottsakademis Elitprogram – som tränare – under längst tid är Niklas Fernström.

– Det finns väldigt mycket kunskap att ta del av och jag känner att jag hela tiden utvecklas som tränare. Elitprogrammet är en del av det, säger Niklas.

 

Som aktiv tillhörde Niklas Fernström elitnivå på främst 110 och 400 meter häck. Det blev snabbt en gren som han tog till sitt hjärta och VM i Göteborg 1995 blev den sportsliga höjdpunkten.

 

Fernström har varit starkt förknippad med MAI genom alla år. Redan som nioåring, 1978, började han att tävla för Malmöklubben och sammanlagt blev det 20 SM-guld och ett knippe med silver och brons.

 

Idag är han, vid sidan av sin yrkesroll som brandman, tränare för ett 30-tal adepter inom sprint-, hopp- och häckgrenar.

– Fördelarna med att vara en del av Malmö idrottsakademis Elitprogram, vilket jag varit de fyra senaste åren, är många. Främst nyttjar jag möjligheten att de aktiva kan få kontaktpersoner som verkligen är experter på sin sak, vilket i förlängningen gör mig till en bättre tränare.

 

Fernström ringar in en för honom intressant utveckling av Elitprogrammet:

– Paletten och utbudet har varit detsamma ett par år för de aktiva, men nu har man tagit in oss tränare i bilden på ett annat sätt. Vi tränare har inte nyttjat varandras kunskap tidigare på samma sätt. Det tycker jag är väldigt positivt. Det ger synergieffekter.

 

Vad använder du mest till vardagen?

– En av mina idrottare går till idrottspsykologen Sverker Fryklund och har fått resultat av det. En annan använder sig av Stellan Kjellander och Rickard Dahan för att jobba förebyggande med skador.

 

En annan detalj som Fernström menar är nyttig är att hans adepter kan ta experthjälp i förebyggande syfte, inte bara när någonting väl hänt.

– Jag ska inte veta exakt hur de ska äta, hantera en liten muskel eller samla ens tankar på en individuell nivå. Det fungerar inte med så många. Jag ska lägga fokus på det jag är bra på. Samtidigt snappar man som sagt upp väldigt mycket ”inside info” som man kan ha nytta av.

 

Det är såklart orättvist att jämföra elitidrottares vardag idag med hur det var 25-30 år sedan, men hade du haft nytta av detta upplägg som aktiv?

– Jag vill inte klaga på det jag hade, men det hade varit lite bättre. Jag hade definitivt mått bra av att prata med någon idrottspsykolog exempelvis. Mitt problem var att jag blev överladdad. Hade jag haft den tillgången gällande mental träning hade jag säkert kunnat prestera bättre. Därför är jag väldigt positiv till allt detta elitprogram. Vi blir ett slags team, tränare och medarbetare hos Malmö idrottsakademi, där vi kopplar ihop hela spektrat i träningen.

 

Text: Christoffer Ekmark, Skånesport

 

Cornelia Kronwall

Att kunna satsa på sitt kall är guld för Cornelia

24-åriga Cornelia Kronvall, fostrad och uppväxt i Sösdala, hade goda möjligheter att satsa på en egen aktiv elitkarriär med alla de stora mästerskapen i pipeline.

Istället valde hon i anmärkningsvärd tidig ålder att satsa på ledarrollen.

– Genom Malmö idrottsakademi får jag nya möjligheter att satsa på det som verkligen är mitt kall, säger Cornelia, idag förbundskapten för det svenska ungdomslandslaget i brottning.

 

Under hela sin uppväxt tillhörde Cornelia Kronvall de bästa i sin årgång. Därför var det många som förvånades när hon efter sina framgångsrika juniorsäsonger valde att sluta när hon stod i begrepp att kliva in i den högsta Sverigeeliten som senior.

– Jag har aldrig känt själv att jag vill vinna OS eller bli bäst i världen och tanken på att sluta med brottningen hade funnits länge. Framgångarna jag hade som junior gjorde det däremot svårt att sluta. För det är ju inte logiskt att sluta då man är bra på någonting, rentav bäst i landet. Men jag ville inte mer. Det fanns ingen motivation.

 

Kände du att du svek folk?

– Nej, inte personligen. Men idag kan jag känna ett ansvar för sporten, att förvalta den kunskap och rutin som jag besitter.

 

Var det en svår skilsmässa från den aktiva karriären?

– Ja, det var tufft.

– Samtidigt visste jag om att jag skulle fortsätta med sporten i någon annan form. Frågan var i vilken roll och det tog två år innan jag visste vad jag ville jobba med.

 

Om du hade haft en adept som tillhörde de bästa i landet som funderade på att sluta. Vad hade du sagt till denne?

– Jag hade förflyttat fokuset från här och nu till längre framåt. En elitsatsning behöver inte stressas fram, men just det upplevde jag personligen som junior och det kunde göra att man ibland gav upp hoppet. Hade jag varit min egen tränare hade jag försökt avdramatisera vikten av att lyckas i tävlingarna och istället försökt tänka mer hållbart.

– Jag hade, om jag i ett parallellt universum tränat mig själv, lagt upp ett långsiktigt mål istället för att tänka så mycket på kortsiktiga resultat.

 

Individuella idrotter som brottning tenderar att ta fram det mest extrema hos människor – hur har det format dig?

– Väldigt mycket. Brottningen har gett mig mycket kring självkänsla och självinsikt. Det har gjort att man vågar tro på sig själv och vågar ta för sig. Bara att ställa sig på en brottarmatta i trikå kräver mod och det kan jag ta med mig som tränare. Jag vågar tro på mig själv och vi kan oftast mer än vad vi tror.

 

Hur ser din tränarkarriär ut idag?

– För tre år sedan ungefär började jag engagera mig på föreningsnivå med ungdomar mellan 6-15 år. Det var kul och så, men det var elitidrotten som verkligen lockade mig. 2018 började jag som assisterande tränare i ungdomslandslaget efter att ha blivit kontaktad av förbundet. Det var då jag kände att jag ville detta ”på riktigt”.

Cornelia fortsatte att ta för sig. För ett år sedan tog hon över seniorerna i Helsingborg och hon fick med en av talangerna i SOK-programmet.

– För ett år sedan tog jag steget från assisterande förbundskapten i ungdomslandslaget till att ta över huvudansvaret själv och i samband med det fick jag även tränaruppdrag i seniorlandslaget. Nu tränare jag även två hårdsatsande brottare som aktivt sökt sig till mig.

 

Hur jobbar en brottningstränare?

– Det skiljer sig mycket åt beroende på period. Jag arbetar mycket med periodiseringar där vi lägger upp en plan med de aktiva. Inför ett stort mål, som exempelvis ett mästerskap, så försöker vi tajma formen. Därför måste vi utnyttja varandra, genom sparring, så mycket det bara går inför respektive brottares mästerskap. Jag kan skruva deras individuella planeringar så vi kan köra pass tillsammans på mattan. Även videoanalys och annan planering ingår.

– Sedan har jag mycket individuella samtal. Jag tror inte alls på att generalisera träningsplaneringar. Jag vill forma det så individuellt som möjligt för respektive individ.

 

Hur vill du utveckla ditt ledarskap genom att ingå i Malmö idrottsakademi?

– Först och främst ser jag fram emot utbytet med de andra tränarna inom andra idrotter. Jag vet att jag är ny på området och har mycket att lära. Sedan är min utmaning, vilket skiljer sig åt jämfört med de flesta andra tränarna, att jag är i samma ålder eller rentav yngre, än de jag tränar.

 

Du är ung och kvinna. Hur hög är den tröskeln?

– Jag grubblar på det varje dag, beroende på vem man tränar. Men också hur det ska fungera i andra sammanhang för att få respekt och bli betrodd. Hade jag varit en 50-årig man eller vunnit OS så hade jag haft en helt annan status redan från början. Man får ta vissa fighter som ung kvinna, men jag väljer att inte se det som ett hinder. Jag jobbar med personlig utveckling även för min egen del och lägger ner mycket tid på att hålla mig till de riktlinjer och värderingar jag vill stå för. Jag måste kombinera ödmjukhet med att lyssna på andra samtidigt som man måste vara säker i sig själv.

Cornelia lyfter fram en viktig detalj.

– Utifrån det perspektivet känner jag ett stort förtroende från förbundet. De tar mig verkligen på allvar. Samarbetet med Malmö idrottsakademi är en annan viktig sak som ger självförtroende.

 

Vilka ingår i ”ditt” träningsteam?

– OS-aktuella Johanna Lindborg, Sofia Mattsson som tog OS-brons 2016, Henna Johansson, som kvalat in till OS, Jonna Malmgren som är guldmedaljör i Ungdoms-OS samt Olivia Henningsson, Junior EM-trea.

Alla med Helsingborg som bas.

– Vi är en stark brottningsnation på damsidan nationellt, men vi är beroende av varandra i de olika viktklasserna för att utvecklas. Därför måste vi träna på samma plats vilket sker i Helsingborg.

Cornelia är helt ny som tränare för deltagare i Elitprogrammet och ser stora möjligheter i det. Vid sidan studerar hon idrottsvetenskap med inriktning på Sport Management på Malmö universitet.

– Jag ser verkligen fram emot alla utbildningar och föreläsningar.

 

Vad har du själv för långsiktigt mål med din tränarkarriär?

– Att utstråla förtroende från de aktiva. Jag vill att de aktivt ska söka sig till mig. Sedan hade det varit fantastiskt att få uppleva ett OS. Jag vill komma så långt jag bara kan.

 

Text: Christoffer Ekmark, Skånesport