Och skulle det gå så illa att den aktive drar på sig någon form av ätstörning finns hjälp att få.

I nio år har Peter Stenberg arbetat med de frågorna i akademin. Nu slutar han för att istället börja jobba med specialnäring för sjuka barn och ersätts av Sara Rang. Under de nästan tio åren har han sett Malmö idrottsakademi växa i omfång och resurser och han erkänner att det kommer att vara med ett stänk av vemod han stämplar ut för gott den 19 februari.

– När jag började gick jag på projekttimmar, sedan blev det större konsultuppdrag och till slut en fast tjänst. Vi har byggt på steg för steg och det vi nu har här ute på Stadionområdet är en riktigt stor hjälp för många idrottare med åtskilliga kompetensområden som får alldeles för liten uppmärksamhet.

– För min egen del har jag hela tiden dessutom känt stödet från vår verksamhetsansvarige Jan-Olov Jacobsson. Han är bra på att ge oss förtroende. Det ska bli kul med det nya, men jag har haft väldigt många fina upplevelser här, säger Peter Stenberg.

Han påpekar också att det skett en utveckling i de aktivas vilja att använda sig av kompetensen.

– Från början var det bara ett fåtal som tog kontakt och ville ha hjälp.

Nu är det bättre med kunskapen om att idrottsnutrition är viktigt, men fortfarande finns det mycket mer att önska.

– Kunskapsläget är gott, men de flesta är dåliga på att ta hjälp i tid. När problemen redan kommit eller resultaten uteblir då tar man kontakt. Jag skulle vilja se en mycket större vilja till att vara proaktiv. Jag gillar att jobba, inte att sitta och vänta på att få något att göra.

– Sedan är det viktigt att se helheten. Det är en sak att veta en del allmänt om saker som kost och sömn, en helt annan att individanpassa kunskapen. Olika idrottare behöver olika saker. Där kommer jag in för jag vet mycket om just helheten. Dessutom finns det inga genvägar. Man brukar ju prata om 10 000-timmars-regeln, att man måste öva en sak så många gånger för att den verkligen ska sitta. Jag tycker att man lika gärna kan tillämpa den på maten. Det kanske behövs så många bra måltider?

Har du haft kontakt med många idrottare med särskilda behov, som diabetes, allergier med mera?

– Faktiskt förvånansvärt få. Då är det vanligare med idrottare som behöver specialkost, som veganer eller vegetarianer.

Är det skillnad på olika sporter när det gäller förståelsen av idrottsnutritionens betydelse?

– Ska man generalisera lite så upplever jag det som att individuella idrottare är bättre än lagidrottare, åtminstone om man pratar om lag på lite lägre nivå. Malmö FF har till exempel både kunskapen och förståelsen och gör det bra, men strax under elitnivån kan det vara lite si och så med kunskapen i de olika lagen.

När det gäller ätstörningar är det ett känsligt ämne, både att diskutera och erkänna. Peter Stenberg har fått jobba med flera idrottare som drabbats.

Där har han tagit hjälp av erfarenheter från jobb inom vuxenpsykiatrin och utbildningar.

– Jag vågar säga att jag blivit bra på att upptäcka idrottare som lider av problemet, jag ser tecknen och vet vilka frågor jag ska ställa.

– Egentligen är det inte så konstigt att elitidrottare drabbas. Elitidrott är en balans på gränsen till det osunda och det handlar om personer med en enorm vilja och drivkraft. Precis som man kan träna sig till riktigt vassa prestationer kan man envist köra på i helt fel riktning med en enorm beslutsamhet.

Det är lätt att tro att det nästan enbart är kvinnor som drabbas, inte män. Är det så?

– Flickorna är i en stor majoritet, men det finns en och annan herre också även om de är lätträknade. Jag tror att det existerar ett litet mörkertal eftersom det dels är lättare att upptäcka hos kvinnor, dels är ett sådant stort tabu hos män att erkänna att man skulle ha en ätstörning, konstaterar Peter Stenberg.

Ole Törner