”Den statliga politiken har inget mål att nå internationella framgångar”

Malmö Idrottsakademi har ett stort nätverk och har under november tagit hjälp av en del experter inom olika områden för att arrangera digitala frukostsamtal. Vid ett av dessa deltog Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö universitet, och Riksidrottsförbundets idrottschef, Peter Mattsson.

Johan R Norberg konstaterade inledningsvis att det finns två trender inom den internationella idrotten. Den ena är att allt fler länder deltar – och tar medaljer. Den andra är att det hela tiden pågår en jakt på ny teknik
– Det har blivit en global kapprustning vilket lett till ökade kostnader för att vinna medaljer. Sverige har inte haft samma möjligheter som andra länder att göra en satsning i de sammanhangen.

Frågan om det ens finns en svensk statlig idrottspolitik togs upp. Det enkla svaret på frågan får nog sägas vara nej.
– Om det bara fanns ett sätt att nå elitresultat så skulle allt handla om pengar, då skulle vi inte vinna någonting. Som tur är finns det finns många faktorer som påverkar.
– Däremot finns det en svensk idrottsmodell. En modell som går ut på att barn kan testa många olika idrotter.

I Sverige lever elitidrotten i skuggan av barn- och elitidrotten.
– Dels har det varit så historiskt, men det blir också tydligt när man ser hur det politiska systemet är uppbyggt sedan OS i Stockholm 1912. Från politisk sida tillåter man att pengar går till elitverksamhet, men det finns två förklaringar till att politiken inte utvecklats.
– För det första: välfärdssystemet bygger inte på att någon ska vara bättre än någon annan. Politiker har svårt att förklara att vi SKA vara bättre än Norge. Vi har ju folkhälsan i första rummet.
– Sedan är det ett svårt beslut att peka på vad man tycker är viktigt. Vissa idrotter eller mästerskap är inte viktiga. Det förtar möjligheten att agera politiskt. RF har samma problematik i sig. Tittar man på deras stämmor pratar man inte om elitidrott.

Är Sverige ett U-land i dessa sammanhang?
– Som forskare skulle jag kunna säga att det går fullständigt utför. Vi är mycket sämre än Norge.
Men det går också att säga att vi är bra. Jämför man med befolkningsmängd så ligger vi långt framme. Det är alltid svårt att ge statistik rättvisa.

I samtalet konstaterades det enigt att Sverige har en breddidrottsprofil på gott och ont.
– Föreningar arbetar i grunden ideellt och när folk tar steget till att verkligen satsa på sin idrott har vi inte samma system som andra länder. Det avsätts visserligen pengar till riksidrottsgymnasierna, men sedan är det upp till idrotterna själva att utvecklas, sa Norberg och sammanfattade hela utläggningen med:
– Den statliga politiken har inget mål att nå internationella framgångar.

Peter Mattsson beskrev Norbergs utläggning:
– En klockren problematisering som jag ställer mig bakom. Problematiken är att när ni vi ska utveckla toppen så finns det väldigt lite pengar jämfört med andra länder, vilket beror på kapprustningen de senaste 20-40 åren. Det har gjorts till priset av idrottens självständighet.
– Statliga investeringar ska ge avkastning i form av medaljer – och det resonemanget har vi inte haft i Sverige.

Matsson tog upp exempel på hur det kan fungera i andra länder, bland annat med momslättnader och centraliseringar.
– Kina har ett avancerat statligt program. Jämfört med Sverige fungerar det helt annorlunda. Sverige är snart det enda landet som inte har en fristående antidopingorganisation.

Exempel togs även upp på hur det fungerar annorlunda i Storbritannien.
– Där förklarar man tydligt hur det är att komma in på ”The athlete pathway”. Men i Sverige har vi lika många vägar som det finns idrottare. Styrkan i det är att det betyder att det runt varje individ måste finnas ett stöd som anpassas individuellt. Det finns många exempel på att idrottare förklarar sin väg till toppen med att ens morfar lånade ut pengar eller föräldrarna ställde upp. Det ser man inte i länder där man har centrala satsningar. Jämför man de bitarna är det svårt att förklara den svenska metoden som bygger på att det finns 700 000 ideella ledare inom det svenska föreningslivet.

Johan R Norberg öppnade upp för en grundläggande frågeställning. ”Varför ska vi ha elitidrott?”
– I Sverige tänker vi att alla som vill ska få idrotta och då är medaljer inte det viktigaste, utan drömmen om vägen dit. Risken är att vi får större problem framöver om det är föräldrarnas plånbok som avgör om det går att göra en elitsatsning.
Peter:
– Skillnaden ligger i den kommersiella kraften mellan länderna.
– Kopplar man det till ett eventuellt statligt stöd kan man diskutera vad stödet ska finnas till för? Ska det exempelvis läggas på icke kommersiella idrotter? Storbritannien arbetar nämligen just så; de lägger inte en krona på sina fotbollslag, däremot på sina roddare och andra sporter som inte har samma kommersiella värde.
– Men inom RF vill man inte straffa de som är duktiga på att generera stora kommersiella medel. Ska de då inte få motsvarande del av det statliga stödet? Ska vi kunna vara framgångsrika i mindre sporter måste vi hitta ett nytt system där man supportar den typen av idrottare.

Malmö idrottsakademis verksamhetschef Niklas Harris styrde in samtalet på det Coronastöd som tilldelats idrotten under 2020.
– Alla vet att idrotten har drabbats hårt och man kan se det särskilda stödet från regeringen på 1,5 miljard var ett liknande krisstöd som gick ut till företagen, sa Johan N Norberg och kopplade direkt in att stödet var anpassat till kommersiella jämförelsepunkter.

– Svenska Fotbollsförbundet är det förbund som har fått mest pengar och Malmö FF den klubb som fått mest pengar. Man har haft ett marknadsperspektiv. Så ur ett demokratiskt välfärdsperspektiv var detta ett konstigt år. RF har valt krishantering och publikintäkter har varit ett viktigt mått där. Men utgångspunkten är krisstöd liknande som när bankerna var på väg att gå under.
– I kulturen fick vissa artister som redan har mycket pengar stöd, men en del betalade självmant tillbaka. Inom idrotten är det tvärtom. De med högst intäkter fick mest pengar.
– Jag har verkligen förståelse för elitklubbarna. Men kan också känna för de klubbar som får väldigt lite stöd.
Peter Mattsson fyllde i:
– 2020 är året då det mesta varit upp och ner. Därmed sätts våra traditionella synsätt ur spel.
– Nu finns det förbund som kommer att göra överskott eftersom man inte kunnat åka på tävlingar och permitterat personal.
– Föreningar förlorar pengar när arrangemang ställs in och föreningsverksamheten förlorar pengar på sådana håll. Samtidigt är det inga enskilda personers fickor som fylls med pengar om en förening går plus. Därmed har det varit lättare för gemene man att acceptera att det går ut ett stöd till stora föreningar.
– Då är det samtidigt svårt för gemene man att acceptera när klubbarna lägger pengar på att köpa spelare för stora pengar. Ofta måste man då tänka på att den ekonomiska bilden är större än så och kopplat till exempelvis intäkter från försäljningar eller riktade sponsorpengar. Coronastödet har hur som helst väckt uppseende.

För den som vill se hela sändningen i sin helhet går det utmärkt här:
https://www.youtube.com/watch?v=valUcwl5G9A