”Elitidrottare är vana vid att sätta allting”

En av de många tjänsterna Malmö idrottsakademi kan erbjuda sina aktiva är karriärrådgivning. Det gör man i ett samarbete med Malmö universitet.

– Jag är anställd 25 procent på Malmö idrottsakademi, 50 procent inom riksidrottsuniversitetet och de tjänsterna överlappar varandra. Sedan har jag kvar 25 procent på Malmö universitets karriärservice och där är jag ledare för ett mentorsprogram, berättar Peter Martinsson, som är den idrottarna möter när de specifikt vill ha hjälp i vardagen.

Berätta exakt vad du gör på Malmö idrottsakademi?

– Min roll har vuxit fram genom åren. Jag kom in som karriärvägledare och fick ansvarsområdet livet utanför arenan. Väldigt mycket fokus 2004 när jag började var lagt på studier och det är det fortfarande, men även arbete och sponsring. Nu har det breddats till frågor även om stress, att må bra, livsstil och det övergripande holistiska perspektivet. De fem senaste åren har det blivit mer och mer av det man kallar life skills managment. Där är tanken att idrottspsykologerna och jag ska jobba med det tillsammans.

Är din formella titel fortfarande karriärvägledare?

– I Malmö idrottsakademi är det så, på universitetet är det något som heter dubbla karriärer-koordinator. De överlappar mycket och man kan säga att tack vare min roll på universitetet har det vuxit fram något som kanske inte varit så vanligt tidigare och där har jag känt ett stort stöd från Jan-Olov Jakobsson på Malmö idrottsakademi.

Är det idrottarna som tar kontakt med dig för att få individuell hjälp eller finns det någon övergripande information du erbjuder till alla?

– I grunden finns det en frivillighet. Idrottarna i Elitprogrammet får en summa pengar som de kan använda till att köpa våra tjänster och då stannar resurserna i organisationen. De kan köpa delar av mig, av en psykolog, kostrådgivare och så vidare. Men det finns även en allmän information. Varje år har kompetensområdena tema-träffar och då berättar jag vad jag kan hjälpa till med och hur jag jobbar.

– De första åren kom jag in mer mot slutet av idrottskarriären och väldigt mycket var fokuserat på antingen arbete eller studier. Nu har det blivit allt mer proaktivt, att till exempel ta hand om unga elitidrottare som kommit in på Malmö idrottsakademi och kanske flyttat till Malmö för att tävla för en lokal klubb och bo här. Då har det handlat mycket om att ta ansvar och hitta en livsstil som funkar.

Kan du då gå in och ge konkreta råd som; du kanske borde flytta och sluta pendla, ändra skola och sådant?

– Jag skulle kunna ge råd. Fast jag arbetar på det sättet att jag försöker visualisera alternativen för den aktive, kanske låta dem skriva ner hur veckan ser ut. Fråga var de hittar sina andningshål eller hitta akilleshälen under veckan. Var finns belastningen? Jobba med olika scenarior och bygga underlag för besluten. Ställa samma frågor som alla andra, har jag valt rätt utbildning, rätt jobb och så vidare?

Är det här ett bortglömt område inom idrotten?

– Om du frågat mig för tio år sedan hade jag svarat definitivt ja. Nu har det kommit upp på agendan. Att jag fått den rollen jag har är ett bevis på att något har ändrats. Det har blivit en större öppenhet. Får man kombinationen arbete eller studier och idrott att fungera så gynnar de olika rollerna varandra. Där har forskningen hjälpt plus att några kända idrottare gått ut och sagt att man har bekymmer med livet efter och själva övergången.

Kandu ”namedroppa” någon som du konkret har hjälpt?

– Det är många som passerat. Bågskytten Erika Jangnäs är en idrottare jag hjälpt mycket den senaste tiden. Hon hade slutat långt tidigare, men nu har hon fått ett uppsving, fått ordning på det mesta och kommer nog att prestera ännu bättre framöver. Thaiboxaren Erica Björnestrand är en annan jag hjälpt och genom åren har jag jobbat mycket med boxaren Klara Svensson. Förre häcklöparen Philip Nossmy är också ett bra exempel. Lie Kylborn från taekwondon som nu jobbar på Malmö idrottsgymnasium ett annat.

Du är ju själv som gammal elitdomare i fotboll ett exempel på hur man gör övergången. Hur resonerade du själv om livet efter idrotten under karriären?

– Jag hade förmånen att komma igång lite med det här redan när jag dömde och var glad över chansen att kombinera. Efterhand växte det dessutom fram en kunskap och en idé om att jag hade något att förmedla.

Hade du någon mentor som stöttade dig i övergångsfasen?

– Sverker Fryklund pratade jag mycket med. Men den här typen av roll och funktion som jag har nu fanns inte då. Om det funnits hade jag definitivt tagit den hjälpen. Övergången är rätt tuff. Att rakt av skifta både bransch och titel är en stor utmaning. Därför ser man ju många som stannar i idrotten, fast i en annan roll. Det är så vi funkar som människor. Men den allra största utmaningen är att bryta helt.

När du samarbetar med Malmö idrottsakademis psykologer, hur går det arbetet till och hur avgörs det vem som ska göra vad?

– Bra fråga. Det kan vara så att elitidrottarna tar kontakt med antingen mig eller en av idrottspsykologerna. Efter ett tag när man haft de individuella mötena så märker man, i mitt fall då, att här behövs det kanske en terapeut. Jag jobbar mycket med det proaktiva, men när någon väl är till exempel deprimerad lämnar jag över. Och överlämningen fungerar ju så att man frågar individen om det är okej att jag pratar med min kollega. Är det okej försöker vi hitta ett trepartssamtal och går sedan vidare med en övergång. På andra hållet är det lite lättare.

Har det någon gång hänt att du eller någon av dina kollegor fått säga till en idrottare att det är nog bäst att du slutar idrotta?

– Ja, det har varit uppe som ett alternativ. Men som jag sa, det är inte jag som ska ta det beslutet åt någon. Det går dock att i samtal få fram att det här är faktiskt något du själv pratar om att göra och det är det jag hör i din berättelse.

– I arbetslivet generellt är det något vi behöver bli duktigare på, att kunna planera sin reträtt. Att se det som en naturlig del i helheten. Få kicken och bli arbetslös är en annan sak. Men att själv kunna planera sitt avslut tror jag är något väldigt sunt. Där har vi ännu alldeles för lite kunskap och det är något vi behöver jobba med i framtiden. Just nu har vi inget sådant uppdrag, men det kan komma.

Om en viktig tävling kolliderar med en tenta. Kan du gå in och vara med och flytta tentan?

– Det är där min roll på universitetet kommer in. Ansvaret hos studenten är stort, det går inte att komma ett par veckor innan det är dags utan man måste planera. Det är dock klart att vi hjälper till och är man bara ute i god tid finns det en stor vilja hos lärarna att vara med och underlätta. Ibland är det istället de elitidrottande studenterna själva som är det största problemet. De är programmerade att göra resultat och här är det att klara tentan när det är dags att göra det. Då får man ibland nästan övertala dem om att i det här fallet är det bästa kanske att missa tentatillfället och ta det nästa gång istället. Och det ligger inte riktigt i en elitidrottares natur. De är vana vid att sätta allting. För mig är det en ny vinkel.

Hur mycket betyder det för ditt jobb att Malmö universitet numera är ett riksidrottsuniversitet?

– Väldigt mycket. Sedan vi fick certifieringen som riksidrottsuniversitet finns det en stolthet hos personalen och en vilja att göra det möjligt för elitidrottarna att lyckas med sina studier. Vi pratar inte om någon gräddfil, men man vill att alla ska med. Samma gäller paraidrottarna.

Hur många av de aktiva i Elitprogrammet på Malmö idrottsakademi bedriver även unversitetsstudier?

– Pratar vi universitetsstudier i allmänhet tror jag att det är majoriteten, kanske till och med 75-80 procent. Vi jobbar ju med individuella idrottare och då har nästan alla något bredvid idrotten, antingen studier eller arbete.

 

Text: Ole Törner, Skånesport.se
Foto: Bildbyrån